Digitaliserat av Dag Heyman för Marxists Internet Archive.
Denna formulering ("process utan subjekt", "process utan Subjekt eller Mål") har allt som behövs för att stöta emot det sunda förnuftets, d.v.s. (Gramsci) den härskande ideologins, "uppenbarheter". Den har alltså allt som behövs för att billigt skaffa sig övertygade motståndare.
Till exempel, man kommer att invända: men "massorna" och "klasserna" är i alla fall "sammansatta" av människor. Om det inte är Människan (förklarad helt enkelt för ... "abstraktion", eller för att ge mera tyngd, "spekulativ abstraktion") som gör historien, så är det i alla fall människorna, konkreta, levande. Det är de mänskliga subjekten som gör historien! Och som uppbyggelse kommer man att citera Marx' eget "vittnesbörd", början på en liten fras i 18 Brumaire: "Människorna gör själva sin historia ..." Styrkt av Belägg och Citat kommer man att i ett svep konkludera: historien har alltså "subjekt"; dessa subjekt är uppenbarligen "människorna"; "människorna" är alltså om inte historiens Subjekt (i ental) så åtminstone historiens subjekt (i flertal).
Tyvärr, denna typ av "resonemang" håller bara till priset av förvirring, begreppsglidningar och ideologiska ordlekar: Människa-människor, Subjekt (i ental) -subjekt (i flertal) etc.
Låt oss akta oss för att leka med ord, och låt oss se lite närmare på saken.
För min del skulle jag säga: de konkreta människorna (flertal) är med nödvändighet subjekt (flertal) i historien, ty de handlar i historien i egenskap av subjekt (flertal). Men det finns inget historiens Subjekt (ental), och jag går längre: "människorna" är inte historiens "subjekt" (flertal). Jag ska förklara mig.
För att förstå dessa distinktioner måste vi precisera de frågors natur som saken gäller. Frågan om individernas konstituerande som historiska subjekt, aktiva i historien har inget att göra med frågan om "historiens Subjekt (ental)" eller ens med historiens subjekt i flertal. Den första frågan är av vetenskaplig natur, den hänför sig till den historiska materialismen. Den andra frågan är av filosofisk karaktär: den hänför sig till den dialektiska materialismen.
Första frågan: vetenskaplig
Att de mänskliga, d.v.s. samhälleliga, individerna är aktiva i historien - som agerande, agenter i den historiska produktions- och reproduktionsprocessens olika samhälleliga praktiker -, det är ett faktum. Men, betraktade som handlande eller agenter, är de mänskliga individerna inte "fria" och "konstituerande" subjekt i den filosofiska betydelsen av dessa termer. De handlar i och under bestämningarna i de historiska samhälleliga produktions- och reproduktionsförhållandenas (arbetsprocess, arbetsdelning och -organisation, produktions- och reproduktionsprocess, klasskamp o.s.v.) existensformer. Men vi måste gå längre. Dessa agenter kan bara handla om de är subjekt (flertal). Jag tror mig ha visat det (Ideologi och ideologiska statsapparater [Se nedan i detta urval. Red. anm.]). Varje mänsklig, d.v.s. samhällelig, individ kan bara vara handlande i en praktik i form av subjekt. '"Subjektformen" är i själva verket varje individs, agent i samhälleliga praktiker, historiska existensform: därför att de samhälleliga produktions- och reproduktionsförhållandena innefattar med nödvändighet, som ingående del vad Lenin kallar "de [juridiskt-] ideologiska samhällsförhållandena". För att "fungera" pålägger dessa varje individ-agent formen av subjekt. Men att de med nödvändighet är subjekt gör inte de samhälleliga-historiska praktikernas agenter till historiens subjekt, varken i ental eller flertal (i den filosofiska bemärkelsen av någots subjekt). Agenterna-subjekten är bara aktiva i historien under bestämning av produktions- och reproduktionsförhållandena, och i dessas former.
Andra frågan: filosofisk
Det är för bestämda ideologiska syften som den borgerliga filosofin har tagit upp det juridiskt-ideologiska begreppet subjekt för att därav göra en filosofisk kategori, sin filosofiska kategori nummer 1, och för att ställa frågan om kunskapens Subjekt (ego cogito [jag tänker, Ö. a.], Kants eller Husserls transcendentala subjekt o.s.v.), moralens subjekt o.s.v., och historiens Subjekt (i ental). Saker och ting står naturligtvis på spel i denna illusoriska fråga, men i sin ståndpunkt och i sin form har den ingen mening för den dialektiska materialismen. Denna avvisar den helt enkelt, som den (t ex) avvisar frågan om Guds existens. Genom att lägga fram tesen om en "process utan Subjekt eller Mål" vill jag enkelt men klart säga följande. För att vara dialektisk-materialistisk måste den marxistiska filosofin bryta med den idealistiska kategorin "Subjekt" som Ursprung, Väsen och Orsak, ansvarig i sin inre karaktär [intériorité] för alla bestämningar hos det yttre "Objektet"[1], vars "inre" Subjekt det sägs vara. Det kan inte för den marxistiska filosofin finnas något Subjekt som absolut Centrum, som radikalt Ursprung, som unik Orsak. Och man kan inte, för att dra sig ur affären, nöja sig med en kategori som "Väsendets ex-Centrering" (L. Sève)[1*], ty det är en illusorisk kompromiss som, under den falska djärvheten i ett ord som är i roten fullständigt konformistiskt (ex-centrering) bevarar navelsträngen mellan Väsen och Centrum och alltså förblir den idealistiska filosofins fånge. Eftersom det inte finns något Centrum är varje ex-centrering överflödig eller missvisande. I verkligheten tänker den marxistiska filosofin i och under helt andra kategorier: bestämning i sista instans - som är något helt annat än unika Ursprung, Väsen eller Orsaker - bestämning genom förhållanden (detsamma), motsättning, process, "knutpunkter" (Lenin) o.s.v. Kort sagt, i ett helt annat mönster och under helt andra kategorier än den idealistiska filosofin.
Dessa filosofiska kategorier rör naturligtvis inte bara historien.
Men om man betraktar historien enbart (som är vår avsikt), ställs den filosofiska frågan där i följande termer. Det är inte fråga om att bestrida vad den historiska materialismen nått fram till: att individerna är agenter-subjekt i historien, och alltså aktiva i historien bestämda av produktions- och reproduktionsförhållandenas existensformer. Det är fråga om något helt annat: om att veta ifall historien kan filosofiskt tänkas, i sina bestämningssätt, under den idealistiska kategorin Subjekt. Den dialektiska materialismens ståndpunkt förefaller mig klar. Man kan inte gripa (begreifen: begripa), d.v.s. tänka den reella historien (samhällsformationers reproduktions- och revolutionsprocess) som reducerbara till ett Ursprung, ett Väsen eller en Orsak (vore det så Människan) som skulle vara dess Subjekt. - Subjekt, detta "varande" eller "väsen", framställt som identifierbart, d.v.s. existerande i form av enheten i en interioritet; och (teoretiskt och praktiskt) ansvarigt (identiteten, interioriteten och ansvarigheten är, utmärkande, bland andra, för varje subjekt), alltså redovisningsskyldigt, alltså kapabelt att redogöra för helheten av historiens "fenomen".
Saken är ganska klar när man möter den klassiska idealismen, där det, under de öppet erkända arterna av Frihet, är Människan (= Människosläktet = Mänskligheten) som är historiens Subjekt och Mål. Jfr. Aufklärung och Kant, den borgerliga ideologins "renaste" filosof. Saken är ganska klar också när man möter Feuerbachs småborgerliga kommunitära filosofiska antropologi (ännu respekterad av Marx i Parismanuskripten), där Människans Väsen är historiens Ursprung, Orsak och Mål.
Men samma ståndpunkt framträder på ett sätt som är svårare att genomskåda i de efter-husserlianska och för-kantianska (cartesianska) fenomenologiska tolkningarna, såsom Sartres. Hos Sartre, där de kantianska teserna om det transcendentala Subjektet, unikt eftersom ett, och Mänsklighetens Frihet blandats samman, "krossats" och minskats i antal i en teori om en oändlighet av "konkreta" transcendentala subjekts ursprungliga Frihet (Tran-Duc-Thao sade nyligen för att göra Husserl förstådd: "vi är alla, ni och jag, transcendentala egos", "transcendentala jämlikar")[2*], en teori som verkligen mynnar ut i tesen att "människorna" (de konkreta individerna) är historiens (transcendentala, konstituerande) subjekt (flertal). Därav det livliga intresse som Sartre visar den "lilla frasen" i 18 Brumaire och en fras av Engels med samma framtoning, som passar honom som en handske. Men denna ståndpunkt, som drar ner de kantianska kategorierna inte till en filosofisk antropologis nivå (Feuerbach) utan till en vulgär filosofisk socialpsykologi, har inte bara ingenting att göra med marxismen utan utgör ett helt omöjligt teoretiskt företag, praktiskt omöjligt att tänka och hålla fast vid. Det är tillräckligt att läsa hur [Sartres Ö. a.] Kritik av det dialektiska förnuftet annonserar en etik, som aldrig kommit ut, för att bli övertygad om det.
Genom att lägga fram kategorin "process utan Subjekt eller Mål" drar vi alltså en "demarkationslinje" (Lenin) mellan dialektiskt-materialistiska ståndpunkter och borgerliga och småborgerliga idealistiska ståndpunkter. Men, som Lenin sade för sin del, en demarkationslinje, sådan som den är, är redan i princip tillräcklig, om den är riktig, för att skydda oss mot idealismen, och den frigör ett område där man kan gå framåt.
Någonting följer naturligtvis av dessa filosofiska ståndpunkter. De inte bara fordrar, till exempel, att vi säger att marxismen inte har något att göra med "den antropologiska frågan" ("Vad är människan?"), eller med en teori om det mänskliga väsendets realiserande-objektivering-alienation-avalienering (som hos Feuerbach och hans arvtagare: den filosofiska reifikationens och fetischismens teoretiker), eller ens med "det mänskliga väsendets ex-centrering", som bara kritiserar idealismen om Subjektet inom gränserna för idealismen om Subjektet iklädd den sjätte tesens [om Feuerbach Ö. a.] attribut om "summan av de samhälleliga förhållandena" - dess filosofiska ståndpunkter låter oss (bland annat!) förstå innebörden av Marx' berömda "lilla fras" i 18 Brumaire.
Ty den fullständiga satsen lyder: "Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande (aus freien Stücken), inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter (Umstände), som är omedelbart för handen givna (vorgefundene) och redan existerande."[3*] Och som om han hade förutsett att man en dag skulle exploatera dessa fem första ord, och även dessa "omständigheter", från vilka Sartre hämtar briljanta effekter av "praktisk-tröghet" [pratico-inerte Ö. a.], d.v.s. av frihet, skrev Marx i själva förordet till 18 Brumaire, redigerat sjutton år senare [än boken Ö. a.] (1869, två år efter Kapitalet) dessa rader: "Jag påvisar däremot [d.v.s. mot Hugos och Proudhons ideologi, vilka båda såg individen Napoleon III som den avskyvärda eller ärorika orsak "som bär ansvaret" (Marx) för statskuppen] hur klasskampen [understruket av Marx] i Frankrike skapade omständigheter [Umstände] och förhållanden [Verhältnisse] som gav en medelmåttig och grotesk personage [ett subjekt] möjlighet [ermöglicht] att spela hjälterollen."
Man måste alltså läsa sina författare noga. Historien är en "process utan Subjekt eller Mål", vars givna omständigheter, där "människorna" handlar som subjekt under de samhälleliga förhållandenas bestämning, är produkten av klasskampen. Historien har alltså inte, i termens filosofiska bemärkelse, något Subjekt, utan en drivkraft: klasskampen.
1 maj 1973
[1] Kategorin "process utan Subjekt eller Mål" kan sålunda ta formen: utan Subjekt eller Objekt".
[1*] Fransk kommunistisk filosof, inflytelserik i PCF, författare bl.a. till ett arbete om en "marxistisk personlighetsteori". Red. anm.
[2*] På franska en oöversättlig ordlek: egos transcendentaux, égaux transcendentaux. Tran-Duc-Thao är en i Frankrike verksam vietnamesisk fenomenologisk filosof. Red. anm.
[3*] Louis Bonapartes 18:de Brumaire (Sthlm: Arbetarkultur, 1939) s. 11. De tyska originalorden har Althusser själv satt in. Ö. a.